Debatten om ett språk

Jag börjar ledsna på att läsa om debatten mellan Sverigedemokrater och övriga befolkningen. Debatten om huruvida man som boende i Sverige varken ska tala eller tänka annat än Svenska och svensk kultur och seder. 

Jag är omåttligt trött på detta, på de personer som är så inskränkta att de inte kan se att det finns många behov och orsaker till att man som boende i Sverige inte alltid föredrar att endast umgås och kommunicera på "svenska premisser". Och att det faktiskt inte skadar någon annan ett enda dugg om man inte skulle tala svenska hela tiden!

Som föredetta utlandssvensk kan jag uttala mig om hur det är att vara invandrare. Efter fyra år i ett land som är så långt från både vår svenska kultur och vårt språk som man kan komma så anser jag mig ha mycket god kännedom om hur viktigt det är att få umgås med personer från sitt hemland, och att prata på svenska. Det handlar inte om ovilja att umgås med människor av en annan kultur. Det handlar om ett behov att umgås utan att tänka på varje ord man ska få fram, utan att vara orolig att säga fel. Att få skratta tillsammans med dem som är uppfödda med samma sätt att skämta och som förstår den ironi man använder sig av. Att kunna prata "mellan raderna" och att bli läst av vänner som förstår. Att efter timmar på jobbet, med ett annat språk runt i kring sig, eller i affären där man får anstränga sig varje sekund för att förstå och kunna svara få slappna av litegranna. Att kunna fira högtider, dela middagar av sitt hemlands matkultur med dem som tycker lika mycket om det och som vet vad det handlar om. 

Det handlar om så mycket det här om att föredra "sitt" språk. Men det handlar inte om känsla av ovilja mot det land man lever och bor i!


Nu ska här tilläggas att jag gjorde en frivillig invandring till ett främmande land. Vi levde under fantastiska premisser, behövde aldrig vara rädda, hade inte flykt, stress och rädsla bakom oss. Och ändå var detta så viktigt för oss. Just därför kan jag förstå att det är ännu så mycket viktigare att få ha det starka umgänget och bandet till människor från samma kultur för dem som har så mycket mörker bakom sig. 

Och ärligt talat - hur många kan säga att de bjudit in en invandrad svensk till att faktiskt umgås i vårt "svenska umgänge". Jag tror att det är väldigt många som kan skriva under på att de är ganska dåliga på att bjuda in till konversation och att dela med sig. Eller? Jag är helt klart en av dem. Men jag har efter mina år i Kina förändrats. Kanske rent av blivit en lite mer storsint och öppen person. Jag hoppas det. 



En sak till innan jag slutar. Det finns många invandrade grupper i Sverige, på olika villkor och på olika sätt. Men det är väl aldrig någon som reagerar på en samling tyskar eller holländare. Eller norrmän, engelsmän, chilenare eller kineser? Trött blir jag. Trött. 







4
IngMarie

Så bra Hanna, blir också otroligt TRÖTT på allt snack runt fikaborden..

Erika

WORD!!! Så bra skrivet o håller helt med dig!! Trött blir man o skrämmande är det hur vissa o tyvärr ganska många människor tänker! Kramar till dig!

Sofia

Är helt enig! Ibland måste man bara få koppla av, koppla bort och kunna bara vara sig själv så som man bara kan på sitt modersmål.

Nina

Nu hittade jag hit flera månader i efterskott, men ändå, jag blir så himla glad. Väldigt fint och nyanserat skrivet Hanna. Tycker att man så tydligt märker attitydförändringarna bara det senaste året, och då pratar vi ändå mest bara engelska och nästan aldrig persiska ute bland folk (för att jag är alldeles värdelös på det...).