Januarivardag

Det finns säkert dem av er som undrar hur det går för oss här hemma i Sverige... Och jo, vi mår finfint! Gör allt sånt där som man brukar när man är hemma med barn. Busar, plockar upp leksaker, går promenader, nynnar godnattvisor, torkar snor, byter illaluktande blöjor och allt annat oglamoröst som hör till det här att ha barn. Och så hänger vi en väldig massa med Lilys mormor och morfar. Inte alla morföräldrar som får bo tillsammans med sitt barnbarn i nästan två hela månader! Och de har ju blivit bästa kompisar såklart. Farmor och farfar då? För de bor ju också i stan. Jo dem har vi träffat litegranna, men de är fortfarande unga och i full fart så det jobbas och helgerna må vara många men det är inte alltid tiden räcker till i alla fall. Några middagar och fikor har vi fått till i alla all och på söndag har vi middagsdejt med dem.
 
Sen försöker jag hinna med lite saker enbart för mig själv också, men det är lättare sagt än gjort när pappan är borta en hel månad. Nu är ju Lily som tur är så stor att mormor kan ta hand om henne en dag eller kväll, så att jag kan få lite egentid, men det är alltid lite svårt att be om det tycker jag. Men jag har hunnit med lite barnfri tid, den har mest gått till typ handlaviktigasaker och fixailägenheten. Men det är ju helt OK det också. Nu har jag två roliga kvällar inbokade, imorgon och på torsdag där det vankas vin och massa tjejsnack. Sen kommer C och då blir det familjetid för hela slanten!
 
Hon är rund och go nu, blomman som håller mig i farten hela dagarna. Knappt en lugn stund blir det, men det är så himla roligt! Varje dag är det något nytt som händer. Och ja, jag ska knäppa lite andra bilder framöver, även världens sötaste motiv kan ju bli lite ensidigt i längden ;)
 
 
 
Uppdatering på hur det är att bo i Sverige då. Well... ingen skillnad mot för en vecka sedan. Saknar citylivet galet mycket. Kommer på mig med att sakna det där trafik- och människosurret man hör överallt i en metropol. Och alla små butiker som man går förbi. Börjar däremot glädja mig mer och mer åt naturen och andas djupare för varje dag som går. Det kanske är så, att def tar lite tid innan man inser var man är.
 
Vi var på babycafé igår, och tyvärr var det några av mammorna där som var precis sådär svenska som jag befarade att det skulle vara när jag kom tillbaka. Inte sa ett ord, knappt svarade på tilltal och inte alls verkade sugna på att prata trots frågor och beröm över de underbart söta små barnen. Som tur var fanns det några himla söta mammor där som var hjärtligt välkomnande och fick mig att inte tappa sugen helt. För jag är ju så van vid det, att man välkomna de nya! De som kommer ensamma, utan att känna någon till en ny grupp människor. Det är ju då man ska steppa upp och vara välkomnande! Tyvärr är det kanske något utlandssvenskt fenomen.... ja, lite klump i magen igår när jag gav mig ut i socialiserandet och halvt körde av vägen. Då längtade jag extra mycket till den där uppsluppna spontana stämningen vi hade i Shanghai. Och så är jag så himla glad att vi redan har härliga vänner i Jönköping som väntar på oss, och att ett par precis fått barn så att jag inte är ensam utan kommer ha en partner in crime i vår. 
 
 
babycafe - mammagrupp - svenskar - utlandssvensk - återflytt
2
Cecilia

Måste bara skriva att jag tyvärr känner igen mig i din upplevelse från babycafet. Jag har varit några ggr på öppna förskolan och bara vid ett tillfälle träffade jag en trevlig tjej som var öppen och ville prata med oss och hon var oxå där för första gången. Alla andra söker upp dem de känner och alltid pratar med eller så kommer de redan i par utan något intresse av att prata med andra! Tråkigt tycker jag, varför är vi på detta sätt? Haha!

Svar: Ja, det är så tråkigt! Och varför vi är så.... vi är nog uppfostrade att inte ge oss in på andras "område" eller störa.. tyvärr så har det blivit så att svenskar ses som asociala och rädda för att skapa nya kontakter. Och det är nog sant, att vi är rädda alltså. Men kanske inte för att träffa nya människoor utan för att göra bort oss, tror du inte? Man kan ju verka framfusig? :)
Hanna

Malena

Ja, det är verkligen lustigt fenomen det där. Jag har inte tänkt på det så mycket när jag bodde i Sverige, men när man flyttade utomlands så är det ju en självklarhet att man tar hand om varandra. Speciellt när man vet om att någon är här ensam för att partnern är ute och reser, då ser man ju till att ta hand om den som är kvar...
Jag hoppas jag tar med denna vana när jag flyttar hem igen! Det blir ju så mycket trevligare när man själv och andra är öppna, spontana och välkomnande :)

Svar: Ja men visst är det intressant att det ska krävas några år utomlands för att man ska inse vidden av att vara välkomnande och ta hand om varann :) En viktig lärdom som jag hoppas att vi utlandssvenskar kan dela med oss av den dag vi kommer hem
Hanna