Rädslan för att flytta hem

Ju närmre vi kommer vår efterlängtade hemflytt. Ju nervösare blir jag. Och jag har lovat att vara helt ärlig om hur det känns att flytta hem igen efter fyra år som utlandssvensk. Sådär ärlig som jag egentligen kanske bara är med mina närmsta vänner. Därmed startar en ny kategori, om den stora hemflytten.
 


Vet ni att det generellt är väldigt få av våra vänner och bekanta som är intresserade av vårt liv i Shanghai eller ställer frågor om det. Förutom, "hur är det att bo där då?" Aldrig några följdfrågor. Vi är ganska dåliga på att ställa frågor överlag, vi svenskar. Och ja, nu generaliserar jag. Men så är det. Inklusive jag själv! En amerikan eller kines är mycket bättre på att fråga att intressera sig. 

Jag är uppriktigt rädd att inte känna mig hemma när vi flyttar tillbaka, att jag inte ska träffa nya vänner, mammavänner i Jönköping. Jag är inte samma person som flyttade ut för nästan fyra år sedan. Långt ifrån! Jag har inte bara lärt känna en ny kultur, utan också lärt känna mig själv. Och jag gillar mig som jag är nu. En självsäkrare, mer spontan och vet-vad-jag-vill-tjej. Men jag vet hur det är därhemma. Folk pratar alltid om andra "som tror de är något". Vilken den personen ifråga kanske inte alls gör, personen kanske bara sitter på erfarenheter eller tankar som skiljer sig. Jag ser en del risk i att bli en sån där som andra stör sig på, för att jag pratar om hur det var i Shanghai. Så kul det var. Enkelt att leva. Jobbigt att leva. I Shanghai gjorde vi si, i Shanghai så. För det är ju det som är min verklighet de senaste fyra åren. Mina riktiga vuxna år. Det är inget jag inte kan låta bli att prata om, det vore som att försöka skyffla något under mattan eller låtsas som att det inte hänt. Vad ska jag annars prata om när man har en vanlig konversation, eller lär känna en ny person.

Eller om jag bjuder in halva mammagruppen på fika. Eller ber om ett telefonnummer fast man knappt känner varann. För det är ju så vi träffar vänner här i Shanghai. Ses och testar om man klickar. I Sverige kommer jag väl ses som socialt missanpassad eller "creepy" som tränger sig på. Bara att komma med i en mammagrupp känns lite scary, jag har ju så fina mammavänner här. Sånna som är som jag. Som delar erfarenheter, få och ha barn utomlands. Å andra sidan blir jag ju Sverigemamma nu så då blir det ju nya saker att snacka bebis-snack om. Men, tänk om hela mammagruppen är mammor på tjugotvånågonting som aldrig flyttat från Jönköping. Alltså, inte för att de inte skulle vara bra på något sätt- de är säkert jättehärliga människor, men det känns som att vi kanske inte har så mycket alls gemensamt förutom bebis i samma ålder. TUR att vi har ett par av bästa vännerna i Jönköping och att de precis fått en liten flicka, känns lite bättre och säkert kommer jag träffa fler mammor genom henne. Men allt det andra... ja ni, det blir verkligen en utmaning!

 
 
 
 
Shanghai - att vara mamma - invandra - utlandssvensk - återvändare
8
idé?

om du saknar utlandssnacket skulle du ju kunna ansluta dig en grupp som är utlänningar/expats i Jönköping, typ utlandsamerikaner/utlandskineser... de uppskattar säkert din erfarenhet av att har varit i samma situation plus att du kan Jkpg/Småland/Sverige ... som utlänning vill man ju gärna komma i kontakt med svenskarna men det är inte så lätt - men du skulle kunna vara den perfekta 'bron'...

Martin

Hej Hanna! Jag känner igen mig i precis allt det du skriver och det enda jag kan säga är att du kommer känna dig frustrerad över att det inte känns som att folk förstår dig, över att folk känns trångsynta och att du bara önskar att fler kunde ha fått samma syn på världen, och Sverige i relation till den som du själv har fått. Jag har inte heller haft många att dela mina erfarenheter med men min fru och bästa vän Tina har varit med om samma sak och samma äventyr som jag och det har varit min tröst. Plus att vi försöker hålla kontakten med våra fina utlandsvänner och träffa dem regelbundet. Men tycker du att det känns rätt att prata om Shanghai ska du göra det, då får väl folk i värsta fall tycka att du är tjatig? Egentligen handlar det ju bara om att de inte förstår vad det är ni har varit med om.. Vi har dessutom haft väldigt lätt för att träffa folk här hemma också och alla tycker inte att man är galen för att man tar kontakt. Ni kommer garanterat hitta rätt i Sverige också men det har sina upp och nedgångar! Lycka till! Kram

:)

Jag bodde inte alls i SH lika länge som du har gjort. Men kan ju ändå berätta lite hur jag känner. Det går inte sluta tänka på SH eller sluta prata om det. Och det är jättetråkigt när man känner sig tjatig och ingen förstår, för dem var det ju inte ett av de största äventyren i livet. Man vill bara att de skall fråga mer, och mer och mer. Aldrig sluta prata om det! Livet för mig blev ganska mycket som vanligt, på gott och ont. Inte i mina tankar dock, där svävar man bort och det känns som att det är något som saknas. Kanske för att jag inte kände att jag var klar med SH. Även om man försöker förklara "hur svenskar är" så är det ingen som förstår på riktigt, iaf inte det negativa med det ;) Man kan bli lite irriterad på hur lite folk vet om andra kulturer och hur mycket dom tror att dom vet. Samtidigt faller man SÅ lätt in i sina gamla vanor, och blir rätt bekväm. Samtidigt som man vill allt det här, vara lika spontan som man brukade osv. så finns det en del av en som är ganska nöjd ändå. Gäller kanske att finna en bra balansgång där för att få ut det bästa av båda världarna? :)

sara - lifeinsinapore

Åh jag förstår dig så!

Men vi finns ju här, vi som "vet" :-). Vi får se till att skypa ofta ofta!! OCH, det kommer ju garanterat gå galant. har svårt att se att du skulle stöta dig med folk :-)

Maria

Är själv hemflyttad utlandssvensk, sticker inte under stol med att jag ibland känner mig lite "gå-påig" (en tjej trodde jag stötte på henne, när jag ville ta en vanlig fika...doh). Kanske låter lite dystert, men vill mest säga, stå på dig, var den du är nu och få nya vänner (också) som klarar av den...o ge det lite tid. Att ni har barn gör också det hela enklare, jag har inte barn och märker ju att den dag jag kan gå med i mammagrupp kan det bli en hel del nya vänner...
Jag hoppas ni kommer trivas på svensk mark snart igen :)

Svar: Tack för dina tankar. Jag ska verkligen försöka förbli mig själv. Tänker på det ofta, men det är lätt att låta det rinna iväg och glida in i nåt halvtrist mellanläge känner jag. Det blir nog bättre nu när alla helgdagar är slut och det normala livet kommer igång lite igen!
Hanna

Josefine

Förstår att det kan kännas konstigt att flytta hem, efter så många år utomlands. Svenskar är ju som svenskar är och jag tror definitivt vi behöver fler som du, som vågar fråga om ett telefonnummer och ta en fika t.ex. Bara sådär. Många gånger har jag efteråt tänkt att jag skulle gjort något sådant när jag träffat nån ny trevlig människa, men svensk som man är så har jag inte gjort det... Det kanske kan bli tufft ibland men du får försöka se det som en enorm tillgång som säkert kommer ta dig långt!

peppe

När jag flyttade hem till Sverige förra gången så var jag ganska exalterad och såg fram emot det, men efter ett tag så blev vardagen lite grå och man började se sig om efter nya möjligheter och vipps hamnade man här i Shanghai. Men det var nog att man själv inte var redo att slå sig ned samt att jag bara hade varit ute i två år och kanske inte avslutat det kapitlet ordentligt.

En sak jag dock är väldigt nyfiken på är det praktiska, hur går ni tillväga för att skeppa hem sakerna?

Lena Axelsson

Hej Hanna! Vilket ärligt och bra inlägg, känner så väl igen mig i det du skriver. För tre månader sen flyttade vi tillbaka till Jönköping efter nästan tre år i Shanghai. Och visst känner jag mig tjatig varje gång jag nämner något om Shanghai (gensvaret är nästan alltid svalt...) Jag saknar pulsen, bekvämligheten och spontaniteten från Shanghai. Men å andra sidan njuter jag av naturen, friska luften, att ha familjen nära och en annan typ av enkelhet som livet i Sverige medför. Jag hoppas att ni kommer finna er väl till rätta och trivas med tillvaron i Sverige! Kanske korsas våra vägar i i Jkpg. Lycka till!

Svar: Hej Lena! Tack för din kommentar och för att du delar dina upplevelser. Jag (och vi andra återfyttare) får nog försöka hålla fokus på det här fina med Sverige som du beskriver, annars är jag rädd att vi kommer bli tokiga :)
Hanna