I ständig förändring, "the forth bridge principle"

Precis som Albert Chairns beskriver i sin princip om "the incomplete forth bridge" så är vi i ständig förändring. Knappt hinner något avslutas innan nytt ska påbörjas. Och det är just det så mycket i livet handlar om. Att ständigt söka efter förbättring, uppgradering, nyheter. När ska tid tas för att hinna njuta av nuet, och uppleva det man åstakommit? När ska människan sluta söka efter bättre och större?

Ligger det så djupt rotat i våra sinnen och i vår utveckling att vi ska sikta högre och nå längre att vi aldrig kommer kunna nöja oss med det vi har? Jag vill kunna nöja mig ibland, utan att pressen utifrån blir för stark för att uthärda, och att det leder mig till att fortsätta sökandet. Sökandet efter mer kunskap, pengar, makt.

Finns det resurser nog att klara vårt sökande, eller kommer vår egen dumhet, att aldrig kunna känna att gräset är grönt nog, tillslut ta död på oss?




12

Tentaträsket

Så var det dags igen. Tiden verkar aldrig riktigt räcka till när det närmar sig tenta.
Meningen var att jag skulle ha tid nog att köra hårt på tentaplugger redan i början av denna vecka. Men hela veckan har gått till att skriva en massiv rapport om hur buller påverkar prestationen i olika typer av kontorsmiljöer. Nu är den näst intill klar i alla fall, efter fem dagarns stillasittande framför datorerna i skolan, fyra hårt jobbande studenter med målet som enda slutdestination: en femma!
Hur betyget blir återstår att se. Jag är i alla fall nöjd med resultatet, trots mycket strul i början av denna period, vilket bidragit till den sena uppstarten med studien och rapporten. Så vad mer kan jag begära. Vi har gjort ett strålande jobb!

Nu startar dock det riktiga tentaplugget, som skulle börjat redan i måndags. Ingen rast, ingen ro. Nu går de flesta hem och gräver ned sig bland högarna med böcker och papper, staplarna av kaffekoppar och cocacolaburkar. Nu ska jag dyka ned i tentaträsket. Ses om en och en halv vecka!!
6

maskar som kryper i min dator

Nedsmittat med massa skit!
Det är precis vad som hänt min dator. Det är så himla typiskt att man ska råka ut för sånt. Särskilt nu när jag egentligen inte alls har tid för det. Så nu har en massa timmar lagts ned på att göra backuper på allt. Vill ju inte förlora massa gamla minnen.

Tänk va oskyddade vi är egentligen. Allt är digitalt nu för tiden. Tänk bara på alla bilder man har i datorn. Jag har fotografier från nästan 6 år liggandes i min dator och det är långt ifrån alla jag framkallat. Det är nog inte ens en tiondel, rent av tjugondel! Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas om datorn kraschade och jag inte hade en enda av alla de där minnena kvar. Visst, en hel del finns kanske backuper på. Men i alla fall! Nu när jag satt och gjorde backuper på allting så insåg jag att jag inte gjort någon sen början på 2005. Det är alltså närmare 4 år som inte är säkerhetskopierade. Det känns inte alls bra.

Å andra sidan hade man väl inte alltid säkerhetskopior på kort förr heller. När allt framkallades kunde det ju hända att något kort gick sönder eller försvann, och så var det borta. Eller om det skulle börja brinna? Då är det ju inte lätt att få med sig fotoalbumen. Och det är kanske inte det allra första man tänker på heller. Jag har hört om människor som förvarar alla sina negativ i bankfack eller brandskåp hemma. Smart. Eller räknas det som paranoia? Man får ju inte gå omkring och tro att saker ska brinna ned, eller?

Så liten man är på jorden trots allt. En enda individ, som får för sig att skicka iväg ett virus, kan ställa till det så att jag förlorar så mycket. Bilder säger mer än tusen ord sägs det. Jag vill verkligen inte förlora de orden...

6